Att saknar någon så de gör så ont är inte kul. De gör så fruktansvärt ont! De känns som om någon gör mig illa hela tiden. Snälla sluta göra mig illa, det gör så ont, ja blir sårad och skadad, de river upp en massa ärr. Mitt hjärta slår så hårt för att få saknaden att stilla sig, ja vill fylla den tomma platsen med någon annan men det verkar inte som det går. Hur kan man sakna så mycket? Hur kunde mitt liv ändras så mycket på så kort tid, på alla fronter? Hur kunde ja bli såhär ensamen? När ja hade en av de bästa vännerna, som kunde läsa mig som en öppen dagbok, kunde berätta allt och denna försvann när ja som mest behövde denna så gör de ont, vad är det för vän? Haft vännen i så himla många år och det har tagit flera år att förlita sig på denna men så när ja väl gjorde de så kändes så bra, men nu då? Att bli besviken av just denna person gör att ja blir nästan hatisk i mina ögon. När ja som mest behövde den vännen så försvann den. Mina två bästa bästa vänner ja kunde berätta allt till som förstod mig är nu borta! Två av dom! Hur ska ja kunna ersätta dessa för ingen tror ja kommer komma tillbaka. ( ja kan lägga till att ja inte har gjort något så hemskt att dom hatar mig, utan livet har förändrats).
Men saknaden är så enorm och nej, jag har aldrig känt den såhär stora saknaden förut! De gör så ont! Med gråten i halsen, försöker att inte gråta för då kommer ja hålla på hur länge som helst, så ska ja ändå försöka vila den sista tiden innan ja ska gå upp och möta dagen som kommer bli super tuff.
Varför vill min elake onsdka på min axel mig så himla illa? Låt mig vara för fan! Har ja lyckats göra dig så mäktig att ja själv inte kan peta ner dig? Ja har jobbigt nog ändå och med dig på axeln som trycker ner mig skorna varje dag och ja reser mig hela tiden så säger ja bara "fan ge dig, ja kommer övervinna dig en vacker dag"
