Det började men att jag, som vanligt numer, vaknade för tok för tidigt men jag lyckades somna om efter att ha skickat iväg lite mail som jag kom på att jag skulle skicka, lite mess som jag kom på att jag inte svarat på osv. Men när de va klart somnade jag till slut om och råkade sova till 9.30 oooups. Du vaknade jag av att jag trodde någon knackade på dörren, ja sa kom in flera gånger men ingen kom, jag va så pass trött att jag inte kom upp ur sängen just för tillfället så jag låg kvar och lyssnade ett tag på knackningarna men så kom jag på att såklart! Det är ju hackspätten som knackar ;) haha... Så jag la mig ner en stund men sen va hundarna för pigga för att sova så de va lika bra att dra sig själv upp ur sängen. Ja gick en lite längre promenad ( dock inte som igår som varade lite mer än 2 timmar), detta va kanske ngn timme. Men jag letade oxå efter svamp men jag hittade bara en kanrarell så de va ju vara onödigt med energi. haha.. men hundarna fick springa av sig och leka så de va ju skönt . Sen va jag till mormor och morfar på hemmet. Morfar va "pigg" och på bra humör och skämta på bra ;) Men mormor stackarn, inte bra. Det tog ett tag innan hon kände igen mamma :( De måste vara tufft för mamma att inte bli igen känd för sin egen mamma. Mig kände hon igen efter ett tag. Vi käkade äppelpaj som mamma gjorde i morse och de va super gott och de uppskattades på hemmet oxå :) Vi satt där på balkongen och njöt av de fantastiska vädret. Jag kom då på hur mycket jag faktiskt saknar min riktiga mormor och morfar, dom som va pigga, glada, orkade nästan mer än va jag själv orkade. Jag drömde mig ofta bort under tiden vi va där, alla minnen jag har dom ploppade upp gång på gång. Varje gång jag ska gå därifrån så kommer den skrämmande känslan att " Detta kanske är sista gång jag kramar om dom". Med en klump i halsen och de falska leendet man visar dom för att låtsas att allt är i sin ordning så går man där ifrån. Dom tror att jag går därifrån med ett leende men egentligen så går jag därifrån gråtandes. Men de tänker ja inte visa dom.. ALDRIG!
Ja livet är då inte lätt just nu, allt som händer just nu gör att jag knappt vet in eller ut på mig själv. Jag förösker hela tiden visa mig stark och ta igenom mig de värsta och det tyngsta. Jag tror och hoppas på att jag kommer ifatt mig själv och tar tag i allt som är jobbigt för nu vill ja må bra och komma vidare i livet. Att denna smäll skulle ta mig så hårt i våras trodde jag aldrig. Tänka sig, hur kunde det bli sån smäll. De känns ibland som ngn lagt en bomb i kroppen på mig och den lyckades sprängas och nu försöker jag lappa ihop mig men ibland så glöder bitarna och dom är inte så lätt att släcka med bara lite vatten, de behövs mer resurser för att lyckas släcka en liten bit.
Nej nu ska jag nog sova en stund så jag orkar komma upp imorn. iallafall. Kramar på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar