Alltså, att komma till insikten att en situation är faktiskt värre än man tänkt sig, är både en lättnad och en stor börda. Mina morföräldrar har fått båda diagnos Dement. Dom upprepar sig och tror att dom klarar mer än dom kan, dom lever i flera år tillbakas verklighet, då menar ja typ 90 talet. Dom kommer ihåg saker som hände för flera år sen och kan inte förstå vad som händer här och nu. Idag fick dom flytta till ett ålderdomshem för dementa. Visst känns de väldigt hårt att tvinga dom sitta där men samtidigt så kan vi inte springa där hela dagarna. Min mamma har kämpat livet ur sig för att få detta så bra som möjligt och inte riktigt velat se hur dåliga dom egentligen är. De vill man nog inte inse när de e en så nära familjemedlem. Morfar vill ju inget hellre än att komma hem men tyvärr så funkar de inte.
Man känner en viss ångest, att man ljuger för dom lite för att de ska bli så enkelt som möjligt, men tvingar dom till ett annat hem, och överlämnar dom i andras händer där dom inte känner ngn. Ursch, ja men det här ju lite ålderns och framförallt sjukdommen till. Vi lämnar vår kära familjemedlemmar till folk vi hoppas kunna lita på!
Livet har sina duster av hat, svek, besvikelser och ångest. Men livet har oxå kärlek som ska övervinna de det där hårda. De gäller att vi tar hand om våra kära och att vi tar hand om stunderna som visar glädje och kärlek och försöker att titta bort från allt negativa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar