Hur kan de komma sig att de ska vara så svårt att ta sig uppåt och så "enkelt" att ta sig neråt? Mina vägar går mer upp än ner och ja önskar att ja kunde vända tillbaka för att få känna en nerförsbacke.
Hela tiden måste jag tänka, tänka på hur ja ska göra för att ta mig tillbaka. Ja lyckas såklart ibland Men ja är otroligt osäker på mina val. Ja har alltid varit på ett sätt, och de måste ändras, det är inte enkelt! Man vill bara fly och låta ngn annan göra mig "klar" så ja kan återvända och leva ett lyckligt liv. Ja e trött på att må på de här viset.. Magen krånglar, endometriosen påverkas, humöret svänger, man blir osäker på vad som är rätt och vad som fel, vill gömma sig i ett mörkt rum, gärna i ett hörn för att känna tryggheten på båda axlarna av väggar, och sen skrika, gråta och krypa ihop till den minsta figuren som bara är möjligt. Att känna detta är hemskt och jobbigt. Man vet att det är "fel" att känna såhär och de är fel att tycka och absolut tänka i dom tankarna ja kan komma in i ibland men man kan inte hjälpa det. Det går lixom inte! Även om ja reser mig i stunden så ramlar ja ihop lite hårdare för att kroppen inte pallade mer. Ja försöker hela tiden att visa ett ansikte utåt och ja lyckas bara de att ja blir helt slut sen!
Jag blev sjukskriven 75% igen förra veckan och nu känner jag att ja absolut inte ens orkar åka till jobbet överhuvudtaget! Ja orkar inte, de tar emot! Vill dra täcket över huvudet och bara sova mig igenom mig dagen!
Rehabiliteringen går bra men man ska vara veta vad ja kämpat/kämpar, och ännu mer måste ja kämpa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar