Det känns som jag har fastnat i spindelnät, de största och tjockaste man kan tänka sig, jag kommer inte därifrån. Hur jag än försöker att ta mig loss så sitter jag fast och ja har svårt röra mig, styrkan börjar ta slut.
Jag vet inte hur jag egentligen hamnade här, det är en lång process långt tillbaka i tiden och ja, jag skulle ha tagit tag i det här betydligt snabbare än vad jag gjorde. Jag lät jobbet och allt runtomkring mig ta all min energi och jag stupade till slut på jobbet. Jobbet har varit pressande för mig och ja har verkligen velat känna mig stark som alla andra jag känner som jobbar nästan mer än vad jag gjorde, på något sätt gillade jag att jag hade ngt att göra och det va kul att se hur man egentligen orkade, men så kom de dagar efter dagar som blev till veckor och månader där jag tappade allt, min energi va helt slut och jag grät på jobbet, jag sket i mig själv, jag struntade i att äta lunch (jag som annars gillar att äta), men jag va för stressad jag ville bara bli klar för att sen bara få åka hem. Ja körde på tills ja stupade helt och nu sitter jag här sen Mars månad och inte kunnat jobba heltid. Jag kraschade och i och med det så har jag kraschat ännu mer pga att ja vaknade och förstod på något sätt att jag faktiskt är rätt dålig. Man ska ju gråta på jobbet och inte heller orka med jobbet alls på sålänge. Detta har drabbat alla runt omkring mig, min sambo, hundarna, jag själv, min familj. Jag är inte den jag alltid varit och ja kämpar varje dag med att bara komma upp ur sängen, att tänka på mig själv (vilket knappt går för jag hela tiden tänker på vad alla andra vill ha av mig). jag försöker ställa upp överallt och de resluterar att vissa kommer i kläm. Kan vara personer och djur som jag absolut inte vill ska hamna i kläm och ändå gör dom det. Jag räcker helt enkelt inte till men ändå så försöker jag. Jag har inte träffat min häst på väldigt länge, inte heller Clara som jag red så mycket, de har gått flera månader sen jag va där sist och jag fattar inte, men jag orkar helt enkelt inte för att de finns andra som vill träffas och prata och ha min närhet som jag har så svårt med. Min energi försvinner någonannanstans som jag inte kan se vart. :( jag hittar den inte! Jag måste ta tag i det jobbiga för att se om jag finner min enerig någonstans.
Jag vet att detta är mest ett klago inlägg men de får ni ta. Det är såhär jag mår. Det finns mer som jag inte vill ta via bloggen, det är en starkare känsla. Men till alla er som läser detta, vi kör på även om det är tungt. Kom igen, vi får visa denna envisa förbaskade känslorna att försvinna och vinna över den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar