Dödsångest

Ja, där kom den som läkarna varnade mig för, dödsångesten. Jag säger inget annat än fy fan! 

Jag vet inte om jag bara ska stå ut eller om jag faktiskt ta tag i dom igen. :( Jag vill ju mer än gärna slippa dom. Det känns jag behöver ett stöd, stödet jag en gång hade men som jag inte har längre... Men nu är jag ensam och jag får tänka att "ensam är stark".  Jag har alltid varit emot det begreppet men nu spelas det även upp i mitt huvud. 

Ja, vad säger man...? Jag är lika trött som ni andra är på att höra att jag mår dåligt, jag är lika trött på att säga det oxå. Jag fattar inte varför det ska vara så förbannat svårt att må bra? Varför kan man bara inte gå vidare, varför delta en massa gammalt skit? Jag vill gå vidare och bli en väldigt lycklig människa men den biten känns lång. 

Jag tror jag är rejält dödsdömt haha.. det är ibland precis så det känns. Jag får rena turen med olika saker men jag får bakslagen som tar betydligt hårdare och gör att jag inte snart orkar hålla kvar det jag har.. Ekonomin sänker mig och jag tror att Karizma ligger lite risigt till hos mig just nu. Jag gör såklart ALLT jag kan för att ha henne kvar, men försäkring och vaccernation är inte billigt och jag har inte dom pengarna just nu. Jag lever för min hund men just nu känns de som det är ngn som drar i henne att ajg inte kan ha henne kvar här hos mig. 

Nej, nu måste jag gå och laga lite mat.. trots matvägran så tänker jag äta :)