Min historia om Endo

Ingen nyhet att jag är en av dom som lider av Endometrios. Det börjar bli mer uppmärksamt nu och jag är glad för att vi kvinnor som lider av detta kämpar även mot rättvisa. Vi ska inte bli pratade över huvudet när vi kommer till en läkare med våra problem. Det trycker ner oss på alla sätt som går.  Det är inte OKEJ!!! Inte för någon att bli behandlad så, vilken sjukdom man än har. 

Jag ska vara helt öppen min sjukdom och hur den drabbar ljust mig. Jag fick reda på det för 8 år sen ungefär och jag blev pratat helt över huvudet och de var bara att åka in. Jag åkte in flera gånger och spydde på toaletten på sjukhuset och svimmat av enbart smärtor. När jag väl kom in så va det inte 1 läkare som skulle göra en liten "så kallad gynundersökning " det va heller inte 2 st inte heller 3 räcker, nej de behövdes 5 st vitrockade systrar som gjorde detta och jag låg och grät, hade ont och smärtorna blev inte bättre av att dom skulle dit och gräva. Jag hade spytt, svimmat och frös, jag vill bara hem för jag kände mig så förnedrad att ligga där med i den hemska ställningen, benen upp i luften utan byxor och trosor och en efter en kommer in och ska gräva där.. INGENTING hittades. Jag va för svag för att säga, Varför gör ni inget ultraljud? Efter  att ha haft mens 2 år utan uppehåll så hade jag järnbist. jag va helt slut! Då använde jag tampinger och jag använde de varje dag i 2 år tid. 

Jag fick åka hem och fick en remiss till en riktigt gyn, men hon va hårdhänt och otroligt otrevlig. Hon körde upp fingrarna och kläde på magen och du kan aldrig förstå hur ont det gjorde. Jag grät när jag gick därifrån. Hon ville ge mig p-piller som jag sa att jag inte tålde. "för att få lindrigare mens smärtor som du klagar över så är de p-pillar som är det som kommer hjälpa" "va det något mer du undrade över?" jag blev bara chockad och sen började tankarna snurra på om ja bara inbillade mig att jag hade så ont, vad det bara gnäll? har jag ingen smärttröskel? Har jag så fel? Jag började verkligen ifrågasätta mig själv och va rädd, rädd för att få leva med dessa smärtor i resten av mitt liv som dom inte vet vad det är. :( 

Jag ringde efter några veckor till gyn och ville ha en annan, jag fick en man denna gång. Jag va såklart nervös över att få en man. Vem skulle inte vara det? Jag har dessutom ingen tillit så till män på det sättet att jag vill lägga mig och han ska få gräva på de mest privata stället på ens kropp. När jag kom in så gjorde han ett ultraljud och han blev så, ja vad ska jag säga, ställd! Han la ifrån sig allt och bad mig vänta så gick han och hämta mina journaler och sen tillbaka, sätter sig ner framför mig, mellan mina ben och säger förvånad, " Att ingen har sett den här"? titta här, säger han och visar mig vad det är vi tittar på för för mig va det ju inte mycket jag förstod. "Här" sa han, är en cysta som kallas Endometrios. För mig sa det ingenting men han kollade lite till och sa att den va växande. han sa att han skulle skicka bilderna till en specialist på Dandryd sjukhus och att jag skulle dit om någon vecka. Han förklarade då vad Endometrios var. När jag kom till Danderyds Sjukhus så sa hon att den hade växt sen jag kollades sist och att det som läkaren i Norrtälje sa att jag va tvungen att opereras. Tillbaka till Norrtäljes igen efter någon vecka igen och fick träffa honom igen. Sen va hela processen igång. Han ville att jag skulle opereras väldigt snart men att de va julledigheter nu som ställer till de men jag fick en tid redan i början på januari. När jag opererades så fick jag veta att de va 4 st men att den största va 8*6 cm och att de inte alls va konstigt att jag hade ont, då jag hade mycket blod i buken. Allt de här tog tid, från det att jag va in första gången med smärtor till att jag kom till den manliga så hade de hunnit gått 2 år ungefär och smärtorna va frukstansvärda och jag va ofta hemma. 

Nu har jag en spiral som kallas Hormonspiral och den funkar så att jag inte har någon mens och har som gamla människor, klimakteriet. Jag kan får svettningar och annat. Smärorna kommer och går och ibland kan de gå längre tid och ibland kommer de väldigt tätt, feber och smärtor att jag kan ligga i fosterställnign, gråta och kräkas. Det händer inte jätteofta att jag kräks men de har hänt. Jag har inte dom värsta smärtorna som jag har hört att andra har i samma kroniska sjukdom, däremot är det annat som gör att jag lider väldigt mycket. Jag kan inte ha sex, ha tamponger, svårt att göra nr 2. 
De här med sexet är så att när jag har det så gör det otroligt ont, jag börjar ofta gråta eller är väldigt nära på att börja gråta. Jag kan bli sängliggandes i 2 dagar om de vill sig väldigt illa.  Jag levde i ett förhållande och i början hade jag det så otroligt bra och jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom och sen kom sjukdommen och efter några år blev de värre med att ha ngt där. Jag ledsnade på sex och vi hade det inte på över 1 år. 1 år utan sex i ett fast och bra förhållande? att de ens höll sålänge. Det försvann för mig, sexlust va är det? Hemskt. Vi gjorde till slut slut och det är den jobbigaste tiden nu. Vi har gått på sex samtalat med en expert och fått råd, men det hjälpte inte. :( så nu sitter man här singel. Jag va så less på mitt liv och kände mig så jäkla misslyckande som inte kunde eller ville tillfredställa sin karl. Så nu vet jag inte om jag ens vågar sätta min fot i ett förhållande igen. Det blir ju samma sak där lixom. Jag som börjar längta så efter barn. :( 
Min lilla dröm är att hitta tillbaka till kärleken som va min kärlek. Som jag saknar så innerligt mycket. Men just nu är det sjukdommen som tagit över min kropp och ja har nu haft ont i 2 daragar.

Hoppas ni fick en liten inblick om endometriosen som har tagit en stor del av mitt liv.