dagens samhälle

När jag vaknade imorse va jag lite tröttare än vanligt men jag hade ändå ganska lätt att komma upp och iväg till jobbet. Väl på jobbet blev ja tröttare och tröttare men så slog de till, jag satte mig i bilen på väg hem, och höll på somna flera gånger, ni vet när vägen blir smalare, kroppen tyngre och ögonen vill inget annat än att slockna. Så blev de flera gånger, jag tänkte att jag skulle stanna men ja klarade mig hela vägen hem, kände mig lite stressad  då Karizma skulle ut på promenad och ja skulle sen iväg till nästa jobb. Jag satte maten i mikron och kände hela tiden att jag bara ville somna, la mig på sängen och somnade som om någon slog ner mig, som en blyklump, tänkte ta bara 5-10 min som annars brukar räcka. Jag vaknade och kom inte upp alls... Det gick inte. Va kissnödig men kom inte upp hur jag än ville. Magsmärtorna hade börjar krypa sig på och illamåendet kom varefter smärtorna ökade. Jag somnade igen och sov oroligt fram till 15.30, klockan va 13.15 när jag la mig. Helt otroligt, jag kom nästan inte upp då heller men ja skulle iväg på ett snabbt kundmöte och fick nästan dra mig själv upp och säga till mig själv hela tiden att jag orkar, jag orkar, jag orkar. När jag satt i bilen höll de på att hända igen de som hände när jag sist körde, kom till kunden och kände mig stressad över jobbet. Väl hemma så har jag gett mig själv mat och samma sak med Karro. Men jag är så trött och de tar emot bara att slänga in tvätten, tänka på att jag måste diska en matlåda. Hur jobbigt är de egentligen? Inte alls!!! Men de tar emot, jag vill inte se på film, jag vill inte göra ett dugg. Jag är så less på att må såhär nu. När ska de vända? Jag försöker varje dag att le, inte klistra på ett falskt leende utan faktiskt le ett riktigt leende, tänka på allt bra, jag försöker alltid tänka på att allt ordnar sig. Men när jag får bakslag är det otroligt svårt. De känns som någon slår mig och jag ramlar av spåret jag följer för att hitta mig själv, hitta min inre styrka, jag håller mig så hårt i detta spår och vill inte släppa men ibland gör de för ont att hålla emot. Men jag kämpar verkligen och ja ska nå dit så är det bara och jag hoppas att jag är nära nu. 
Jag har hört flera som varit/ är sjukskrivna för utmattningssyndrom och depression och faller ibland tillbaka fortfarande trots att det gått 10-15 år sen dom fick diagnosen. Herregud, jag vill inte hamna där!!  Men om man tänker så, vem vill det? 

Det är tungt att vara människa verkligen och ingen varnade för de när man va yngre. När man va liten ville man bli stor och nu när man är det så vill jag bara bli liten igen. Man är så omedveten om hur världen funkar och vilka krav som kommer ställas i livet. Dagens småbarn har de inte så lätt, dom ska lära sig så mycket redan som små och ännu mer vill dom att man ska lära sig. Vi kan inte ställa såna stora krav på våra barn. Sjukskrivningarna ökar och det finns ju en anledning till varför det blir så. Barn måste få vara barn, dom har så mycket att ta in ändå när dom är små, varför kräva ännu mer? Ungdomar blir skoltrötta tidigt och det finns det också en anledning till. Vi ställer för höga krav på människan helt enkelt. Vi får ofta höra att vi ska prestera bra, träna, äta rätt, prestera utmärkt helst felfritt på jobbet, vi ska jobba över våra egna arbetstider, helst ska vi även plugga också, vi ska prestera bra för våra grannar, lägenheten/ huset ska vara i toppskick och de ska helst inte betalas billiga grejer utan de ska helst vara de lite mer dyrare hållet, vi ska den dyraste, coolaste bilen, snygga kläder, vi ska alltid se pigga och glada ut och helst uppiffade kläder även om vi bara ska gå till affären och köpa en nyttig ekologisk frukt, man ska alltid vara lite bättre än någon annan, om inte så är det målet, vi ska ha de glassiga livet med mycket skumpa på en glassig brygga i solnedgången, vi har dom bästa barnen och titta så roligt dom har, ingen kan slå deras liv osv. Hur blev de så? Vi stöttar inte och vi gläds inte åt varandra längre. Utan nu är det mer åt de hållet att vi ska titta ner lite på varandra hela tiden vad saken än gäller. Jag kan tala om egna erfarenheter här och jag som har hund, får höra både de ena och de andra, varför tränar jag inte mer med min hund, det är ju en Border collie som ska valla och tävla, varför tillbringar jag mer tid på jobbet än med hunden. Här säger folket emot sig själva. För skulle jag vara mer med hunden än jag jobbade hur skulle de då se ut på ekonomiska fronten och hur ser de ut för dom själva egentligen? Ser min hund ut att må dåligt?  Och vad vet dom om hur mycket/ lite jag tränar min hund. Samma sak med barn, hur man ska uppfostra sina barn kan ju göra vem som helst förbannad. Låt folk sköta sina egna liv! Om en mamma väljer att inte amma, låt henne står för de valet, det behöver inte vara dåligt, man ska ändå inte amma i samhället för de e kränkade! Om en mamma väljer att jobba medans hon har ett litet barn låt dom då sköta det själva. En mor med moderskänslor är inget att leka med och man göra allt man kan för att barnet ska ha de bra och sålänge de funkar för alla så låt det vara! 

I och med att folk har sina åsikter om PRECIS allt så har jag även fått höra om mina sjukdommar. Påhittade? Endometrios som är en så otroligt vanlig sjukdom skulle vara påhittat! Whaaat?? Skulle de vara en man som skulle ha dessa besvär skulle det snackas mycket mer om detta och då skulle de vara katastrof. Men nu är det "bara" vi kvinnor som lider av detta och dom som är anhörig till den som har endo vet hur mycket det beyder att ni förstår. Den är inte påhittad överhuvudettaget och det är en sjukdom vi måste ta itu med! Att min  utmattningssyndrom och depression  skulle vara påhittat gör en så otroligt ledsen. Det tar tid att ta sig igenom och man blir inte bättre snabbare för att folk tjatar. Dessutom att gå till läkaren varje månad för att prata om hur man mår och så säger dom " nu har en månad gått hur mår du", så säger man att man inte mår så mycket bättre så får man alltid höra" nehe, okej, då får vi väl sjukskriva dig lite längre". det är ett misslyckande att inte ha blivit bättre på en månad. det kan ta månader innan man uppfattar att man är sjukskriven för just detta och man måste börja arbeta med de. Det är så pass vanligt så läkarna borde istället ha lite mer förståelse. Jag kände alltid ett misslyckande och jag skämdes för att jag inte mådde bättre när de gått 4 veckor och man skulle börja käka antidepressiva medel som tar 3-4 månader innan man känner en skillnad och man kan bli ännu mer nergången om när man käkar dom. Så hur fan skulle man känna sig bättre på 1 månad? 

Oj vilket långt inlägg detta blev. Med de är viktiga grejor jag tagit upp. Sluta ställ krav på varandra i orimlig form. Vi ska alltid ta hand om oss, klart vi ska vila och klart vi blir sjuka, men när vi väl är det så är vi dåliga personer och lata!

Ta hand om varandra och peppa varandra istället för att kränka och va så mycket bättre. vi kommer längre i utvecklingen om vi hjälps åt.