Vaknade ur bubblan

Det här med att ha varit sjukskriven har inte varit en lätt period, bättre blev det kan med alla följder. Antidepressiva tabletter som slog ur känslor, trötthet som man inte kunde styrs över, händelser som hände utan att man själva medverkade egentligen. Allt blev en röra som ja fortfarande jobba med att städa upp. En separation, två flyttar, ekonomiska följder. Att äta antidepressiva va jag emot till en början och gav sen mig in på att det kanske va de bästa. Jag käkade dom ungefär ett år och sen skulle ja trappa ner. Fick höra att man kunde må sämre en period innan dom verkigen gjorde sitt jobb. Till slut kopplades allt bort och ja levde i en bubbla. Alla problem ja hade då gick ja inte in i till 100% för att försöka lösa även om ja spelade med. Men de va bara halvhjärtat! Att få igång mitt egna sexliv som va totalt dött pga smärtor i magen av sjukdomen endometrios, struntade ja egentligen i,  ja började känna att ja verkigen struntade i allt, ingenting hade någon mening. En extremt läskig känsla, men kände inte vad man tyckte eller kände egentligen utan gick på vad som va vanligt för en person. När ja hade separerat från mitt 7 års förhållande och lämnat hemmet och min hund vi hade tillsammans kändes de först egentligen ingenting, de bara fick "bra" ja slutade till slut äta mina tabletter och läkaren ville att ja skulle ut på jobbet igen så snabbt som blogg utan tabletter.  Dom frågade mig hur ja kände mig men hur ja kände kände jag inte, svårt fråga då egentligen?!  Ja gjorde som läkaren sa och efter en stund kände jag mig konstig och känslig. Kunde inte dö på tv spelet utan att känna tårar komma, ja började se att ja va ensam och att ja inte längre hade kontakt med han som ja hade vid min sida. Han va nu borta och brydde sig inte längre om mig.  De va som om någon annan hade levt mitt liv och gjort en ordentlig oreda. Men ja fick helt enkelt ta de och leva de lev som nu stod framför mig. Någon hade spräckt hål på min bubbla som ja levt i och som ändå va en trygghet för mig. Men nu va den borta och ja skulle leva ensam och göra de bästa av situationen. Ja hittade till slut en lägenhet jag flyttade till och jobbet hade börjat runnit igång. Ja umgicks med en av de finaste människorna som verkligen visa att han brydde sig om mig, hur kan mådde och som ställde upp och trösta. Ja bor nu i lägenheten och försöker jobba så hårt ja kan för att få allt att gå runt. Sjukskriven ett år och sen fick ja lägenhet och lån och lönen räcker inte med ja jobbar extra för att få de att gå ihop. Mycket jobb med firman och ja har verkligen kämpat för att lära mig saker om just firman, alla försäkringar som skulle ändras. Jag har två veckor semester den här sommaren.  Inte sammanhängande dock. Men ja vill verkligen visa att ha kan. I och med de så va ja hos kbt igår och de visade sig att allt mitt jobb gick åt fel håll i för snabb takt. Dimman i ögonen börjar komma tillbaka och ja går min väg åt samma håll som ja gjorde när jag gick in i väggen. De gäller och de e super viktigt att du verkligen lyssnar på kroppen, men ja kan inte. De e sjukt svårt!
Jag är helt slut och kroppen säger åt mig att vila men de går faktiskt åt helvete :-(  ja är inte bra på de här måste säga!

Ja kämpar varje dag med smärtor i magen med en by behandling, ja kämpar varje dag med att att lova upp ur sängen, ja kämpar med jobbet och ekonomin och mig själv och hunden. De e tufft som aldrig förr men ja hoppas klara det!

Tröttheten och känslan att inte vara som alla andra och känslan att vara lat slår så hårt! Ja vet att gör vad ja kan men ändå är de så svårt! Jag vill kunna klara av mer, som andra folk kan. Kanske kommer jag dit en dag. 

Jag bröt ihop lite på jobbet idag och då blev jag förbannad på  mig själv och kände att nu fan får de räcka! Jag kan inte må på de här viset, jag valde idag, får se hur länge de håller sig, men jag kommer att avstå från vad min kbt sa till mig, att jag ska lyssna på kroppen. Jag inbillar mig kanske att jag är såhär trött och sliten bara så jag tänkte att nu kör jag på, jag kör utav bara helvete! Stänger av allt utan tabletter och håller tummarna för att de går. Jag kommer att jobba på nu! Jag har stängt av! Så nu ikväll har jag jobbat på ett dödsbo som ligger i ryggen på mig att den måste bli klar snart och det är stort jobb och rejält ingrott smuts och ngn som rökt inne. Men jag tänker bli klar! Jag kan inte leva såhär när jag aldrig har pengar över och hela tiden drar in på mat och annat. Jag måste börja jobba mer för att få ihop min lilla buffert någongång och de måste ske nu! Jag ser ingen annan utväg tyvärr! Jag vill inte bli av med lägenheten om man säger så och då måste jag  jobba så jag får ihop ekonomin och kunna köpa mig nya kläder och slippa ha såna som ser ut som malätna slitna kläder som tappat stinget helt och resåren släpper, hål i strumpor, Hål i gummistövlarna och skorna börjar ge mig ont i fötterna för även dom börjar tappa stinget pga åren dom har på nacken. SÅÅ, JOBBA PÅ NU!! 

Nu håller jag tummar och tår på att jag klarar av att stänga igen allt som känns och kunna jobba på som vanligt. Ja ska klara av det. Men nu börjar en förkylning krypa sig på så ikväll har jag inte känt mig helt 100% och imrogon ska jag ta det lugnt och försöka återhämta mig lite.