Att träffa sin farfar som man inte känner så pass väl egentligen pga att hans sambo när hon levde tog hans parti och han fick aldrig svara på frågorna själv. När hon gick bort blev han en farfar som jag har saknar. Jag har växt upp utan farmor och har egentligen inte uppfattat i tidig ålder vad farfar va för något. Är det verkligen en släkt till mig när hans (ursäkta) kärring bara är egoistisk, snål och inte ett dugg omtänksam. Hon bara sket i andra och bara tänkte på sig själv. Hon va så elak och verkligen falsk.
Men på något sätt kunde man inte säga ngt eftersom hon levde ihop med farfar. På de viset blev han lite utanför tack vare henne. Men nu börjar jag äntligen förstå att farfar är en släkt och som är värd kärlek från oss familjen. Han är rolig och har humor men han är otroligt ensam. Vi andra va i början lättade över att hon lämnade jorden på något sätt, och för att vi tyckte att farfar äntligen kan börja leva det liv han vill och kunna visa kärlek till hans egna familj som han inte kunnat gjort men de medföljde oxå en otrolig ensamhet. När ens farfar talar om att han inte äter som han ska för att tycker att det är lite meningslöst och inte alls lika gott att äta för att man är ensam. Han känner att det är OTROLIGT roligt att få komma till familjen och äta ibland och bara umgås och ha trevligt. " Det är med varandra vi kan skratta" sa han till mig. Jag kände mig en aningen sorgsen innerst inne och visste inte vad jag skulle säga. Kände han så? Känner han verkligen sig så ensam? Han erkände till och med för mig att han käkade lite för dåligt för han märkte att han gick ner i vikt. :( Nej, hörrni! Det är dags att vi verkligen tar oss tid våra gamla människor. Jag vill inte att min farfar ska känna sig ensam hans sista år. Vi måste visa att vi faktiskt bryr oss om dom och visar kärlek och värme till dom. Egentligen är gamlingar lättast att få väldigt lyckliga. Dom uppskattar allt man gör för dom även om det är en liten fika med köpta bullar och kanske till och med kaffe från pressbyrån, så uppskattar dom sällskapet och att man tar sig an lite tid till dom. En vän eller en kusin eller liknade kan vara mer missnöjd om man inte har bakat bullarna själv och inte kokat/ bryggt kaffet till dom. Till en gamling är de lättare, dom vill gärna veta hur livet ser ut för en själv och vill gärna berätta lite historier. En vän eller kusin är egentligen mer intresserad av att prata om sina barn och hur upptagna dom är hela tiden. " Hur ska man har tid med allt".
Nej, jag säger bara mer kärlek till våra fina gamlingar!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar