Jag väljer...

Jag väljer härmed att vara så rak och tydlig och ärlig jag kan i det ja just nu går igenom. Det är långt ifrån en lätt process att gå igenom och i skrivande stund kan jag väl säga att jag aldrig känt mig sjukare. Även när jag låg på sjukhusgolvet och spydde och skämdes något så fruktansvärt, inte ens när ja opererades och låg på uppvaket så kände jag mig ens såhär sjuk, och då kunde jag inte ens gå själv, de va rakblad att kissa, de svårt att hålla ögonen öppna och de va jobbigt att komma hem och knappt kunde sätta sig på toaletten, bara att klä sig va en pina. Meb nu, detta syns inte ens på utsidan. Jag ser ut som alla andra och kan hålla en god min till alla ja möter, men på insidan är ja sjukare än vad man någonsin skulle kunna tro. Ärren från allt ja gått igenom skaver, de e som att dra bort en sårskorpa från ett sår som man tror är läkt men när man tar bort den så börjar de blöda. Ja kan känna mig lite som ett russin på insidan och det känns så hemskt, man känner sig ful, värdelös fast man är lika mycket värd som alla andra.
Viktigt här är att faktiskt förstå att man inte är ensam, därför är tänkte jag skriva om det här. Jag har fått min diagnos "mycket djup depression och ångest samt stress". Och det är svårt att ta in och det är svårt att acceptera att det faktiskt är otroligt allvarligt. Idag blev ja sjukskriven och bara de känns jobbigt fast ändå skönt för att kunna försöka komma snabbt tillbaka till de liv ja levt tidigare.
Inte nog med att ja såg på ett klipp från "efter tio"  om Endometrios. Får ja känner mig extremt träffad av allt son sägs där och bara där vet jag att jag inte är ensam, sen allt de här jag går igenom på nu med depression så känns de som ja är en mycket sjuk människa. Men jag ska ta mig ur de här och ja vill vara öppen med hur min framgång går och hur ja gör för att må bättre, min väg tillbaka!

Imorgon börjar min resa och med alla stöd omkring mig så vet jag att jag kommer att hamna rätt!