De gör verkligen ont

Det gör ondare än jag någonsin anat det här, det va jobbigare än jag kunnat tänka mig. Vad ska jag göra egentligen för att ta mig ur det? 

Paniken kom i natt när jag inte kunde sova alls, alla tankarna brottades om vem skulle synas, jag fick se som läskiga bilder på hur jag egentligen mådde. Jag har inte trott att de va såhär allvarligt. Jag trodde jag va en stark person, att jag va en som klarade det mesta, med min envishet trodde jag att jag skulle klara av det mesta. Men jag försöker att tänka att jag snart ska ta mig ur detta och att min envishet kommer att få mig att övervinna det här. 

Hur kunde det egentligen såhär fel? Det är ju hemskt när man bara kör på fast problemen säkerligen har försökt göra sig uppmärksamma på att man ska göra något åt dom och de puttar man bara bort som en fluga?! Vad tror man egentligen? Att den bara ska försvinna i tomma intet bara och aldrig komma tillbaka? Det är som att sopa grus under mattan de är borta från golvet där det syns men lyfter man mattan så ligger ju allt där, och man måste ta bort det förr en senare.

Det gör så ont, de känns som någon bara står och slår mig blå, drar undan mattan där jag går. Det känns ibland som hela världen ser mig som ett monster bland alla individer. Känner mig som en mobbad person. Ensam, ngn som avreagerar sig på, bli slagen på, blir spottad på.

Jag trodde jag skulle må bättre här i huset men tyvärr göra jag inte de, det är inte en grej som är min, det är inte mitt stuk på möbler eller tavlor. Även om det är min älskade mormors så känner jag nog inte för att bo i det om ni förstår vad jag menar. De ät så svårt. 

Jag förstår om min blogg inte är så rolig längre men jag tror däremot att det berör såna som sitter i samma sits som mig. 

Jag märker också att vissa vänner inte vet hur dom ska umgås med mig, jag är ju den jag alltid varit och jag vill umgås precis som förut. Jag behöver ju vännerna nu. Jag är inte den som pratar om problemen när vi ses, ja kan vara tyst om det och prata om helt andra saker för de kan vara skönt samtidigt att få ha tankarna på något annat också. Kanske att jag inte orkar med att höra bara en massa ledsamheter och problem. Men lite kan jag faktiskt ta. Jag är lika glad när vi ses som alltid. Jag är MALIN fortfarande. Varför hålla sig undan när jag som mest behöver er? De gör bara att jag kanske inte hjälper er när ni har de jobbigt (om ni får de jobbigt) med glädje och vill göra allt för er, man behandlar andra som man själv vill bli behandlad! 

Nu ska jag väl försöka ta mig upp och äta lite frukost. Kramar på er