Snart varit hemma i två månader, mer behövs men kan nog tyvärr inte tas. Snart är ja tillbaka på jobbet, även om det inte är 100% så är de 50%, kunderna behöver mig nu och ja hoppas att kunna prestera lika om inte lite bättre än innan ja blev sjuk. Dock är tröttheten ett faktum fortfarande och ja orkar knappt hålla igång i bra tempo en hel dag och Dessutom inte heller ta tag i jobbiga situationer som dyker upp. Bara att slänga in tvätt blir jobbigt. Ja önskar Att ja bara kunde vända blad och leva ett bra liv, dock verkar de vara långt bort. Ja når de inte, knappt snuddar vid det utan bara ser de låååååångt bort!
Hur kan man hamna såhär tokigt egentligen? Varför utsätter man sig för detta? Alla vet att sjukdommen finns och alla vet att där vill man k te hamna, varför hamnar då dom flesta för förr eller senare? Att leva så som ja gör, i stort hus, stora soldäck som man drömt om, två underbara hundar, en häst och en fodervärd som ja älskar, och sambon. Ja borde väl vara nöjd? Ja har ju allt? Men ändå hamnar ja i ett svart hål och de värsta av allt är att det är lätt hänt att man kör sin sambo ner i hålet oxå. Det får bara inte hända!
Nu måste ja ta mig upp, tröttheten måste ja slå bort med all kraft jag har, tankarna måste försvinna, ja får inte tänka mina gamla tankar längre och det är dags att starta livet vare sig man är redo eller inte.
Så nu har ja ca 2 veckor kvar innan ja slår på jobbet igen, och höga krav ställs. Ja vet, ja får inte ställa höga krav på mig men i dagens samhälle finna de inga andra val! Människan måste jobba och tjäna pengar för att få mat på bordet, betala räkningar, ställa upp för andra och hjälpas åt. Ingen tid i världen att må såhär längre!
Nog med de där nu!
Imorgon är de ridning som står på schemat och sen ska ja försöka få ordning här hemma, hundhår överallt hehe... Sen är dags att packa inför helgens planer :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar